Don't call it a dream, call it a plan!

Så var det måndag igen. Men jag tänker drömma mig tillbaka till veckoslutet ennu en stund, för det är alldeles för länge sedan jag känt mig så motiverad.

Som jag tidigare redan nämnde, så var Bo Bak Andersen och höll kurs hos Wikners. Lördagen började med en föreläsning med ens mål som utgångsläge och så var det hopplektioner för hela slanten på lördag eftermiddag och hela söndag.

För mig gav föreläsningen mest. Vi diskuterade vilka mål vi har, vi funderade på vilka förutsättningar vi har för att uppnå våra mål och vilka faktorer som påverkar hur vi kommer uppnå vårt mål. 

Dessutom planerade vi längre framåt. Vi skrev upp vårt drömmål, och jag planerade 3 år framåt. På vilken nivå vill jag att Ronja är då? Vad behöver hon kunna för det och hur skall jag hitta hjälp för att få henne upp till den nivån? Då vi bor i Finland och mängden högklassig hjälp är ytterst begränsad, gäller det att fundera på när och vart man kan åka utomlands för att hitta den hjälp man behöver. 

Bo satte också fokus på att man skall ha mål för varje ridpass. Att skriva upp två saker man verkligen vill förbättre och fokusera på, och sedan efter ridpasset utvärdera om man lyckades med det och vad man skall göra bättre nästa gång. Enkla metoder, som tar en kort stund att göra, men som gör en stor skillnad. Allt för ofta rider jag omkring utan att faktiskt före ridpasset tänkt igenom vad jag vill åstadkomma och vad jag vill fokusera på.

Hädanefter tänker jag sätta mera fokus på mina mål. Jag tänker koncentrera mig på att utnyttja mina förutsättningar till fullo, och hur jag kan höja på de förutsättningar som inte för tillfället är så bra. Och så tänker jag börja varje ridpass med att repetera de mål jag satt upp för mig själv.

Ett veckoslut av inspiration

Jag är så taggad att jag knappt kan sitta stilla. 

Detta veckoslut kommer nämligen Bo Bak Andersen och tränar Talent programmets deltagare hos Wikners. Jag flög hem hit till Finland igår kväll, och nu skall jag alldeles strax dra på mig ridbyxorna och åka iväg till Wikners. 

Bo kommer från Danmark, och har varit ponnylandslagstränare för det danska laget. Min familj lärde känna Bo då jag var och tränade på hans gård för hans fru med Karino för många år sedan.

Veckoslutet kommer först bestå av en föreläsning där temat är ungdomars förutsättningar och mål, och sedan blir det träning både idag och imorgon. Själv skall jag inte rida, men jag skall sitta på läktaren och ta till mig inspiration och ideer. 

Tävlingsryttare - Mer än bara 2 minuter, del 1

Förra hösten ringde Martina, min syster, åt mig. Hon var helt exalterad och berättade att hon kommit på världens ide. Hon ville göra ett medieprojekt, om mig och Ronja. Om allt det arbete som ligger bakom de minuter vi presterar på tävlingsbanan. Såklart jag ville vara med!

Projektet består av en YouTube serie på tre avsnitt. Ronja och jag står framför kameran, och Marre filmar och klipper ihop.

Idag har den första delen lagts upp på YouTube. Ni får väldigt gärna lämna feedback, kommentare eller åsikter, både jag och Marre skulle bli väldigt glada över det.

Enjoy!

Varför jag håller på med hästar? En kärleksförklaring.

På denhär bloggen har jag inte skrivit så mycket om ridningen och Ronja. Men någongång under den inkommande veckan kommer jag kunna publicera första delen av ett projekt som vi jobbat med tillsammans med min syster som handlar om min ridning mitt hästintresse och därför tänkte jag grunda lite för det nu här på bloggen.

Jag har ridit sedan jag var 4 år. En enda gång har jag på allvar tänkt sluta. Vi hade tillochmed människor och prövade min häst för att han skulle leasas ut. Det slutade med att jag med tårar i ögonen skrittade av Carry då jag insåg att jag älskar honom alldeles för mycket för att avbryta vår gemensamma resa.

En månad senare avlivades han på grund av kolik. Min första tanke då jag hörde mamma ta emot beskedet om att han inte skulle klara sig var att jag behöver en ny häst. Att jag klarar mig utan en häst i mitt liv.

För ridning har aldrig för mig handlat om att vinna de största tävlingarna eller vara bäst. Såklart vill jag klara mig bra, göra bra ifrån mig tillsammans med min häst. Vem vill inte det?

Men för mig är hästarna det stabila i mitt liv. De finns alltid där. I högstadiet, när jag inte blev bjuden på hemmafest på fredagkvällarna så tänkte jag inte ens på det. För jag hade ju min ponny i stallet. Mina vänner på landslagsträningarna. Tävlingarna på lördag morgon. I gymnasiet var det Karino och Carry som varje dag intala mig att jag dög precis som jag var. Att jag gjorde rätt även fast jag var lite borttappad.

Och sedan. Då jag började studera så höll Carry kvar mig i det som är meningsfullt. Studentfester och sitser i all ära, men efter ett år tappar de sin charm. Carry var min fasta punkt när allting snurrade i 180. Han fanns alltid där när jag säkert annars skulle ha förfallit i känslostormar och drama. 

För tillfället rider jag för att det får mig att känna mig bra. Hästarna får mig glad, och det är så kul att rida. Att jobba med Ronja är så givande, och det känns spännande att ha en så begåvad och kvalitativ häst under mig. Ronja är den känsligaste häst jag träffat, och för mig som förut ridit vallacker som varit av det tuffare slaget är redan det en stor utmaning. Men samtidigt som jag blir frustrerad över att hon sluter in sig i sig själv, så är det så otroligt givande när hon kommer ut ur sitt skal och faktiskt visar vem hon är. Och jag tror att hon kommer vara en alldeles underbar individ när hon vågar ta lite plats och visa upp den vackra själ hon är.

Så för tillfället rider jag för att jag vill göra denhär resan tillsammans med Ronja. Jag vill lära både henne och mig de svåraste sakerna. Men allra mest gör jag dethär för att jag har en så fin vän i Ronja. Hon gör mig glad och hon stöder mig när jag har det svårt. Hon får mig att glömma alla mina bekymmer och bara leva i ögonblicket. Och det är därför jag älskar hålla på med hästar och ridning. 

För henne kommer jag alltid älska <3

Define beauty

Jag hade tentta idag. En fråga var att definiera vackert. Jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva.

En helhet kan vara vacker. En liten detalj kan vara vacker.

De vita mjuka molnen på en blå himmel är vackra. Känslan då man tar första tuggan av en chokladbit är vacker. En brud klädd i vit klänning är vacker. Känslan efter en lång dag när du äntligen kommer hem är vacker.

Man kan hitta någonting vackert i varje dag av ens liv. Det behöver inte vara en målning eller en en blombukett. Ibland är de det vissnade blommorna som är vackrast. 

Livet blir så mycket vackrare om du fokuserar på de små detaljerna. På hur dina lakan känns mot din nakna hy. På hur snön lägger sig på din halsduk. På hur musiken hörs i ditt huvud och hur den skapar känslor. 

Livet blir så mycket vackrare om du fokuserar på de vackra detaljerna i ditt liv. På din kropp, i dina vänner, i ditt liv.

Beauty is easy. It's hard. It lays in the eyes of your lover. In the actions of your enemy. It exists in every single one of us.

 

Falling in love with this city

Igår slog det mig. Hur mycket jag kommer sakna denhär staden och dess människor då jag far hem.

Känslan kom då jag satt av Ronja efter ett superlyckat träningspass. Människorna på Segersta flamsar hit och dit och stämningen där är så underbar. Ronja tas så väl om hand, och allting är möjligt. Hos Wikners är det inte samma sak. 

Jag kommer sakna min lägenhet. Fast här luktar lite konstigt och allting fortfarande är upp och ner.

Jag kommer sakna det att tiggarna ler åt en på gatan. Det hur jag kan se himlen förändras över hustakena från mitt fönster. Hur jag hör hur min grannes telefon vibrerar på andra sidan väggen, för att väggarna är så tunna. 

Jag kommer sakna mitt sopnedkast. Det att man bara läser en kurs åt gången. Det att svenskarna säger att "jag känner såhär" när de uttrycker sin åsikt. 

Jag kommer sakna det att campus är så stort. Att min professor är en 60 årig fashionlover. 

Jag kommer sakna det att jag trivs så bra. Att jag passar in. Jag kommer så sakna Stockholm. Kanske jag inte borde säga hejdå?

 

Inspirerad av danskt mode

Igår klickade jag in på Jennies blogg och hittade en massa underbara danska klädesmärken. Jag har sedan en tid tillbaka kännt att jag skulle vilja ändra på min klädstil. Sätta till mera kvinnliga skärningar som samtidigt är vuxna. Jag dras till grått och andra naturnära färger.

Då jag klickade bland märkena fastnade jag speciellt för Moss Copenhagen.

Klänningar, kjolar och byxor i ljuvliga material. Kanske jag borde planera in en resa till Danmark senare i vår bara för att få pröva på allt.

- Micaela

Ett gäng underbara tjejer

Idag var jag på tjejmiddag. Vi har ett kompisgäng som hållit ihop sedan gymnasiet och idag firade vi en av dessa tjejers födelsedag.

Jag kan inte säga någonting annat än att jag blir så imponerad av dem. De är de modigaste, vackraste och allra bästa tjejerna jag vet. Under middagen diskuterade vi allt från religion till filmer, från kärlek till hur de skulle vara att missta någon man håller extra nära.

Speciellt idag kände jag hur viktiga dessa tjejer är för mig. Vi har hållit ihop i snart 6 år. Utvecklats tillsammans, lärt känna varandra bra, skrattat och gråtit. Festat, chillat och umgåtts. Jag känner att vi litar allt mer på varandra, vi vågar berätta allt mer för varann och åtminstone jag känner att jag kan vara helt mig själv tillsammans med er.

 

För det är det vänskap handlar om. Att veta att man kan komma precis som man är, att vad man än har för problem, vilken oro man än bär på så kan man alltid öppna munnen och berätta. Berätta hur man känner, vad man vill och forma sig själv. Att man vet att ens kompisar kommer stå där bredved en och stötta än då man själv känner sig borttappad, och att när man upplever framgång kommer det glädjas med en.

Men vänskap är också det att man själv bjuder på stöd. Att man försöker ge råd då någon annan ber om det, och att man hjälper då den andra känner sig borttapppad. Att man uppmuntrar och ger av sig själv. Ger sin tid, sätter sig in i saker och faktiskt bryr sig.

Vänskap handlar om att ta och ge, om att stöda och uppmuntra. Att få tröst och ge tröst. Och det tycker jag vi tjejer är jätte bra på.

Bilder från we<3it.com

- Micaela

Veckans recept vol. 1 - Tagliatelle med tomatsås och räkor

Jag och Nico är väldigt intresserade av matlagning och vi kom överens att under den tiden som jag är i Stockholm skall vi varje vecka pröva på ett nytt recept. Varannan vecka väljer han recept, och varannan vecka jag. 

Denna vecka prövade vi på Jamie Olivers taglietelle med tomatsås och räkor. Det var alldeles super gott. Receptet hittar ni här eller här under.

Du behöver:

• 8 plommontomater
• havssalt
• peppar
• extra virgin olivolja
• tagliatelle
• 300 g skalade räkor
• 1 klyfta skalad och finhackad vitlök
• skal och juice från en citron
• 8 cl konjak
• 1,5 dl matlagninggrädde
• en handfull persilja, grovt hackad.
• fetaost för dekorering

Så gör du:

- Skålla tomaterna och skala dem. Skär dem sedan i små bitar.
- Koka pastan enligt anvinsningarna på förpackningen.
- Häll olivolja i pannan och sätt i räkorna, vitlöken, citronskalet och tomaterna. Stek dem ett par minuter. Tillsätt konjaken, låt såsen vara en stund. Tillsätt sedan gräddden. Låt såsen putra ett par minuter och ta sedan från spisen. Smaka av med salt, peppar och citronsaft.
- Blanda spagettin med såsen och lägg upp på tallrikar.
- Smula lite fetaost över portionen och dekorera med persilja.
- Njut.

Ett underbart slut på denna vecka

Hej på er.

Sedan onsdag har jag befunnit mig här i Finland. 

På onsdag kväll flög jag hem, och så firade vi Martinas 19-årsdag med en middag hemma hos mamma och pappa. Det var alldeles underbart att få komma hem, krama om alla, äta god mat och bara sitta och tala i timmar. Jag är så lyckligt lottad då jag har en alldeles juvlig familj.

På torsdag var det dags för KYPÄ. KYPÄ är ett seminarie som ordnas av Finlands Ekonomer, och där träffas 500 ekonomiestuderande från Finlands alla ekonimieuniversitet för att umgås, nätverka, lyssna på högklassiga talare och njuta av föjande dagens sillis. 
KYPÄ var även i år väldigt bra, men höjdpunkten var att få möta upp mitt hjärta och umgås hela dagen med honom.

igår kväll tog vi sedan bussen tillsammans hit till Björneborg. Vi har inte gjort någonting speciellt, förutom lagat mat tillsammans, letat efter en födelsedagsklapp till en av mina kompisar och gått på bio. Allra mest har vi bara myst och njutit av varandras sällskap. 

Filmen vi såg idag hette Wild, och var en berättelse om en kvinna som promenerar 1000 mil för att hitta tillbaka till sitt liv. Den var väldigt bra och stämningsfull. Jag rekomenderar den starkt.

- Micaela

För en vecka sedan...

...på tisdag morgon kom jag och mamma i land med heppisen i Kapellskär. I en vecka har jag nu sovit i min lägenhet, pendelåkt till Ronja och kallat Stockholm för min hemstad. Jag har handlat mat på Ica och fika på Pressbyrån. Ordnat med personnummer på Skatteverket och fixat busskort vid SL-kontoret.


Det har varit svårt och råddigt. Men samtidigt riktigt lärorikt, utmanande och spännande. Och allting har löst sig väldigt väl. Och jag har faktiskt fallit för Stockholm, som för tillfället är täckt i snö.


Så jag har promenerat omkring på stan. Varit i östermalmshallen, kikat i Bruka butikerna och bara gått längs med gatorna. Overallt finns små butiker som har produkter jag inte sett förrut. Man insprieras och motiveras varenda minut. Det är otroligt.


Vår skola började på måndag. Min första kurs, Fashion Marketing, startade på tisdag. Ledd av en manlig professor i 60-årsålder, som verkligen är pasiioned about fashion har jag verkligen blivit intresserad och motiverad till att göra mitt allra bästa under kursen. Samtidigt så inser jag hur lite jag verkligen vet om mode. Men jag blir mera nyfiken hela tiden, och jag tanker verkligen fokusera och försöka lära mig.


Med studentkåren har vi varit på city tour, vi har varit till IKEA och pub crawlat på campusområdet. Alla människor är så trevliga, de är ivriga på att lära sig svenska och faktiskt välkonmnande. Jag känner mig som en i gänget och är för tillfället väldigt glad att jag är här i Stockholm.


- Micaela

Att säga hejdå till Honom

Ååh, idag sade jag hejdå till Honom. Det var tårar och kramar och pussar. Och jag försökte bara ta vara på allting, alla känslor, så att jag skall kunna minnas dem.

Jag vet inte riktigt hur jag skall beskriva hur jag känner mig för tillfället. Nästa gång vi träffas kommer vara om 3 veckor på Kypä. Vi har tidigare varit ifrån varandra i 3 veckor och det har gått riktigt bra, men dethär känns helt annorlunda då vi kommer vara så långt ifrån varandra.

Men det är inte bara N som jag kommer sakna. Jag kommer sakna min familj och mina vänner. Den trygghet som finns i att ha alla ens bekanta nära en, och veta att man när som helst kan ta tåget till bästa kompisen eller fara hem till mamma och pappa då man saknar sällskap och kylskåpet ekar tomt.

Det är det som kanske skrämmer mig mest. Att jag kommer vara där helt själv, och att jag inte super enkelt kan fråga något eller be någon om hjälp. Utan jag måste klara mig själv.

Men samtidigt så tror jag att jag kommer växa en massa. Börja lita på att jag faktiskt klarar mig och att jag kan fixar saker själv.

Imorgon är det dags för IKEA shoppingtur med två av mina favoriter, sen blir det farewell middag på sö och på måndag bär det av. Wihuu!!!

Alla bilder är lånade från Pinterest

Uppdatering från Max, Arlanda

Hej på er.

Bloggens första uppdatering skrivs från Max Arlanda. För er som inte vet vad Max är, så är det som Hesburger i Finland. Förutom att hamburgarbiffen smakade 100 gånger bättre (och då tycker jag att Hesburgers biffar smakar riktigt bra) och att franskisarna är oskalade. Och ajo, det heter ju pommes frites (jag har ingen aning om hur man uttalar det).

Så varför sitter jag här? Jo, för att jag om ungefär en vecka tar mitt pick och pack och flyttar hit till Stockholm för uungefär ett halvt år. Jag studerar på mitt tredje år i Helsingfors, och för att bli färdig kandidat krävs det att jag spenderar en termin utomlands. Kvar i Finland blir min familj, min pojkvän och en massa av mina vänner, och jag vill ju att de skall kunna följa med vad jag sysslar med.

Men jag skriver också för att själv kunna komma tillbaka och bläddra. Minnas och komma ihåg hur det var. Skriva ner det som är annorlunda, formulera mina tankar till ord och bara låta mina fingrar spela över tangentbordet. Skrivandet har alltid fascinerat mig, men jag har ofta svårt att faktiskt komma igång eftersom jag känner att jag inte har något konkret ämne att skriva om. Men nu har jag det, och det tänker jag ta vara på.

Så vem är jag? Jag heter Micaela, jag är 21 år och jag är en glad, lite vild och positiv tjej från Helsingfors i Finland. Jag tycker om hästar (speciellt Ronja), Joe &  the Juices juicer (Ironman är den bästa, pröva den nästa gång) och att samla inspiration. Jag dagdrömmer mycket och vet att i framtiden skall jag äga en lägenhet med ett bibliotek, en matsal och ett badrum med badkar. Jag hatar att frysa, att vara hungrig och att måsta sitta inne då det är soligt ute. Jag skulle bra kunna leva på endast Anton Bergs mörkchoklad med saltflingor i och jag älskar att spendera långa morgnar mellan linnelakan i sängen läsandes en bra bok. Kortfattat kan man säga att jag är en person med ett positivt sinne och lite flippad humor.

Här på bloggen får ni följa med mitt kommande halvår i Stockholm. Join me, för jag vet att det kommer bli ett halvår med en massa upp- och nergångar, med glädje och saknad. Men framförallt så kommer det bli otroligt spännande.

Stockholm, min nya hemstad. Bild från we<3it.com