Varför jag håller på med hästar? En kärleksförklaring.

På denhär bloggen har jag inte skrivit så mycket om ridningen och Ronja. Men någongång under den inkommande veckan kommer jag kunna publicera första delen av ett projekt som vi jobbat med tillsammans med min syster som handlar om min ridning mitt hästintresse och därför tänkte jag grunda lite för det nu här på bloggen.

Jag har ridit sedan jag var 4 år. En enda gång har jag på allvar tänkt sluta. Vi hade tillochmed människor och prövade min häst för att han skulle leasas ut. Det slutade med att jag med tårar i ögonen skrittade av Carry då jag insåg att jag älskar honom alldeles för mycket för att avbryta vår gemensamma resa.

En månad senare avlivades han på grund av kolik. Min första tanke då jag hörde mamma ta emot beskedet om att han inte skulle klara sig var att jag behöver en ny häst. Att jag klarar mig utan en häst i mitt liv.

För ridning har aldrig för mig handlat om att vinna de största tävlingarna eller vara bäst. Såklart vill jag klara mig bra, göra bra ifrån mig tillsammans med min häst. Vem vill inte det?

Men för mig är hästarna det stabila i mitt liv. De finns alltid där. I högstadiet, när jag inte blev bjuden på hemmafest på fredagkvällarna så tänkte jag inte ens på det. För jag hade ju min ponny i stallet. Mina vänner på landslagsträningarna. Tävlingarna på lördag morgon. I gymnasiet var det Karino och Carry som varje dag intala mig att jag dög precis som jag var. Att jag gjorde rätt även fast jag var lite borttappad.

Och sedan. Då jag började studera så höll Carry kvar mig i det som är meningsfullt. Studentfester och sitser i all ära, men efter ett år tappar de sin charm. Carry var min fasta punkt när allting snurrade i 180. Han fanns alltid där när jag säkert annars skulle ha förfallit i känslostormar och drama. 

För tillfället rider jag för att det får mig att känna mig bra. Hästarna får mig glad, och det är så kul att rida. Att jobba med Ronja är så givande, och det känns spännande att ha en så begåvad och kvalitativ häst under mig. Ronja är den känsligaste häst jag träffat, och för mig som förut ridit vallacker som varit av det tuffare slaget är redan det en stor utmaning. Men samtidigt som jag blir frustrerad över att hon sluter in sig i sig själv, så är det så otroligt givande när hon kommer ut ur sitt skal och faktiskt visar vem hon är. Och jag tror att hon kommer vara en alldeles underbar individ när hon vågar ta lite plats och visa upp den vackra själ hon är.

Så för tillfället rider jag för att jag vill göra denhär resan tillsammans med Ronja. Jag vill lära både henne och mig de svåraste sakerna. Men allra mest gör jag dethär för att jag har en så fin vän i Ronja. Hon gör mig glad och hon stöder mig när jag har det svårt. Hon får mig att glömma alla mina bekymmer och bara leva i ögonblicket. Och det är därför jag älskar hålla på med hästar och ridning. 

För henne kommer jag alltid älska <3