Igår slog det mig. Hur mycket jag kommer sakna denhär staden och dess människor då jag far hem.
Känslan kom då jag satt av Ronja efter ett superlyckat träningspass. Människorna på Segersta flamsar hit och dit och stämningen där är så underbar. Ronja tas så väl om hand, och allting är möjligt. Hos Wikners är det inte samma sak.
Jag kommer sakna min lägenhet. Fast här luktar lite konstigt och allting fortfarande är upp och ner.
Jag kommer sakna det att tiggarna ler åt en på gatan. Det hur jag kan se himlen förändras över hustakena från mitt fönster. Hur jag hör hur min grannes telefon vibrerar på andra sidan väggen, för att väggarna är så tunna.
Jag kommer sakna mitt sopnedkast. Det att man bara läser en kurs åt gången. Det att svenskarna säger att "jag känner såhär" när de uttrycker sin åsikt.
Jag kommer sakna det att campus är så stort. Att min professor är en 60 årig fashionlover.
Jag kommer sakna det att jag trivs så bra. Att jag passar in. Jag kommer så sakna Stockholm. Kanske jag inte borde säga hejdå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar